Flykt

I ögonvrån kan jag skymta en grön jacka. Din militärfärgade anorak .

Ljudet av dina steg avslöjar också din identitet, trots alla i omgivningen. 

En lång steglängd. Tyngden vid varje nedstamp. Studsande skosnören.

Jag vänder huvudet nedåt. Lyfter mobiltelefonen för att kunna ta till flykt.

Men jag hinner inte ens låtsas inleda en konversation med någon motpart 

innan du står bredvid och ler. Du ler med dina raka, vita, perfekta tänder.

Du inleder med att glatt ge mig en komplimang över min kalufs till hår.
Samtidigt som jag motvilligt sänker ned telefonen igen så svarar jag

aningen uppgivet att det har sett likadant ut i säkert två månader nu.

Du ler fortfarande. Faktiskt, några millimeter bredare.

Innan du hinner svara något på det så backar jag bakåt.

"Vet du vad, jag råkar ha väldigt bråttom. Skall iväg..."

Min blick går ner i golvet och avslöjar med säkerhet att jag ljuger.

Det sista som jag gör innan jag gör en helomvändning och börjar

att raskt traska iväg, är att kasta en snabb titt på ditt ansikte.

Leendet är kvar. Som vanligt. Men dina ögon kisar lite undrande.

Du är för vänlig. För glad. För positiv. För omtänksam.

Av okänd anledning har du förvandlats till en energitjuv.

Jag klarar inte av din närhet längre. Det finns inte kraft

för att ge dig den respons som du är värd. Så jag backar.

Flyr.