Surdeg

Jag har en bytta bredvid mig. Fylld med en bubblande surdeg.

Ser vidrigt ut. Luktar detsamma. Vågar jag ens baka på det..?
Sedan har jag insett att jag måste börja omprioritera vilka av
mina vänner som jag borde/skall umgås med. På senare tid så
har det nämligen visat sig att fler och fler utav dem är riktiga
energitjuvar för mig. JAG blir utmattad av att umgås med dem.
Av olika anledningar. Antingen är de på tok för speedade och energiska.
Eller segdrivna och lata som nekar alla förslag och knappt för konversation.

Men värst av allt är de buttra. De som klagar över allt och ingenting. Jämt.
Hela tiden är det problem, fel och negativa saker som skall ältas om igen.
Sådant suger musten ur mig. Folk som blundar för det positiva i vardagen,
och istället framhäver allt det dåliga. Folk som beter sig som fula surdegar.
Nä. Hu. Då föredrar jag min illaluktande bytta istället. Den bidrar åtminstone till något gott i slutänden!

Flykt

I ögonvrån kan jag skymta en grön jacka. Din militärfärgade anorak .

Ljudet av dina steg avslöjar också din identitet, trots alla i omgivningen. 

En lång steglängd. Tyngden vid varje nedstamp. Studsande skosnören.

Jag vänder huvudet nedåt. Lyfter mobiltelefonen för att kunna ta till flykt.

Men jag hinner inte ens låtsas inleda en konversation med någon motpart 

innan du står bredvid och ler. Du ler med dina raka, vita, perfekta tänder.

Du inleder med att glatt ge mig en komplimang över min kalufs till hår.
Samtidigt som jag motvilligt sänker ned telefonen igen så svarar jag

aningen uppgivet att det har sett likadant ut i säkert två månader nu.

Du ler fortfarande. Faktiskt, några millimeter bredare.

Innan du hinner svara något på det så backar jag bakåt.

"Vet du vad, jag råkar ha väldigt bråttom. Skall iväg..."

Min blick går ner i golvet och avslöjar med säkerhet att jag ljuger.

Det sista som jag gör innan jag gör en helomvändning och börjar

att raskt traska iväg, är att kasta en snabb titt på ditt ansikte.

Leendet är kvar. Som vanligt. Men dina ögon kisar lite undrande.

Du är för vänlig. För glad. För positiv. För omtänksam.

Av okänd anledning har du förvandlats till en energitjuv.

Jag klarar inte av din närhet längre. Det finns inte kraft

för att ge dig den respons som du är värd. Så jag backar.

Flyr.

Ödet

Karma is only a bitch, if you are.

Ja.Och jag råkar tro på både karma och ödet.
Kanske låter det motsägelsefullt. Att man kan

påverka vissa saker genom att utföra goda
gärningar, och samtidigt mena att allting är

förutbestämt och inte möjligt att förändra.
Men jag tror att de som lever på ett vist sätt

och utför goda ting - får tillbaka det. Samtidigt

som det är meningen att det skall vara så.

Uhm. Svårt att förklara. Ni kanske förstår.

Jag har en liten tro iaf.

Tron på att sträva efter

att vara vänlig och god.

Det kommer att skapa din

framtid, som du är menad.

Öl

När jag var ungefär fem år smuttade jag på mina föräldrars öl i smyg. Jag älskade det.

Det gör jag än idag. Om än lite kräsnare. Nu är jag främst förtjust i öl som smakar.

På riktigt. Med andra ord får den väldigt gärna vara mörk och med en djup eftersmak.

Olika ale-varianter går bäst hem. Underligt nog så är den billigaste och nedklankade

New Castle Brown Ale som är lite av en favorit. Brooklyn Brown Ale var okej till mat.

Men ingenting att dricka sig full på. Kräver något som bryter den annars tunga smaken

som växer i munnen efteråt. Drack förresten en läskigt god julöl från okänt bryggeri.

Begränsad upplaga. Garanterat slutsåld. Vågar inte ens undersöka saken. Den får finnas

i mina smakdrömmar. Tänkte bara höra.. Är det någon som har ett fint välsmakande öltips?

"Jo, du ÄR smal"

Spinning är kul. Styrketräning likväl. Springa ute i skogen minns jag som ljuvligt. Skidor skulle jag gilla.

Men jag har varken fysik eller tid för att utföra någonting utav detta just nu. Tragiskt nog. Har faktiskt

inte lagt ner någon aktiv tid på något utav detta under de senaste 1½ åren nu. Det känns litet synd.

Speciellt då jag får lyssna till mina vänners kommentarer som lyder att de är tjocka, måste äta mindre,

träna mer och har dålig kondition. Fasiken vad less jag blir. Vad vill folk egentligen att man skall säga?

Överösa personen med vänliga kommentarer och försöka övertyga dem om att de inte alls behöver göra

några förändringar över huvud taget? Som de sedan fortsätter att neka och bara fortsätter klanka ner på

sig själva och sina kroppar. Påpekar allt de gör och inte gör. Alla deras fel. "Se här!", "och här", "bara fett".

Jag är en hemsk person. För vid 90% av fallen står jag tyst. Grymtar ett "Äääähh" eller slänger lite halvt

omedvetet iväg en blick som säger "sluta vara så förbaskat patetisk!". I vissa få fall så händer det att 

jag faktiskt säger någonting uppmuntrande och nekar deras falska påpekande. Men i de flesta fallen. Nä.

Jag orkar inte föra en sådan meningslös konversation. Den leder ingen vart. Sällan (aldrig!) händer det 

att personen i fråga viker sig och säger "Nä okej, du har väl rätt då. Jag är rätt snygg och smal ändå. Tack!"

Nej. Det är ett tjat utan slut. Och förlåt mig för följande ord. Men ifall du lider ont av ditt utseende eller så:

gör någonting åt det! Ta tag i problemet på egen hand. Ingen annan kan göra det åt dig. Att ständigt prata

om sina brister, eller än värre: visa dem, gör ju enbart att folk noterar dem. Främst går du själv lidande.

Uäh. Så: sluta tjata om dina brister. Åtminstone de som inte andra har någon större påverkan i.

Se till att agera på egen hand istället. Du väljer att göra förändringar. Enbart du kan utföra dem.

Uppsala

Igår skuttade mamma och jag med på tåget som tog oss till min favoritstad:

Uppsala!

Hem till storebror som har en lägenhet med sin flickvän och tog för oss av

deras gästvänlighet. Här är ljuvligt! Känner mig oförskämt hemma och bekväm

här. Kan verkligen föreställa mig att flytta hit inom en snar framtid. Älskar stan.

Jag och mamsen har strosat runt på stadsgatorna här från morgon till afton!

Gick ned kl 11:00 och spanade på balklänningar (med en potentiell lyckoträff)

fram till kl 14:00 då vi placerade oss på Rififi och svullade i deras pizzabuffé.

Göttans! Sedan blev det shopping -främst bestående av reafynd- fram tills

butikerna stängde vid 19:00. Promenerade mot lägenheten för att få sitta och

komma till ro med ett glas vin. Nu väntar en sen tacosmiddag. Kommer nog

inte ut något mer ikväll trots allt. Är så löjligt trött. Tippar på att jag ligger och

halvsover i soffan om en dryg timme... Mmh, vi får väl se. Nu: MAAAAAAAT!

Bullbak

Mmm, vilken ljuvlig söndagskväll jag har haft tillsammans med två goda vänner.

Struntade fullständigt i alla måsten och borden. Skola, sömn, tv-program och jobb

blev bortprioriterat denna afton. För att baka bullar. Och äta bullar. Rykande heta.

För att sedan skölja ner dem med kall mellanmjölk. Plocka pärlsocker från bordet

och smyga in dem i munnen. Skratta åt vissa utav bullarnas underliga utseende, 

men samtidigt känna sig så nöjd över resultatet. De blev inte som de exemplariska

bullarna på cafét eller i fryspåsarna, men de har en större charm och personlighet.

Bakat med lite extra utav ingrediensen kärlek. Vänskapskärlek blev smaken ikväll.

Jag har haft det underbart. Bättre avslut på en vecka är sällsynt!

Parasiter

..har inkräktat i Östersunds kranvatten under en längre tid nu.

Folk har uppmanats till att koka vatten eller köpa på flaska för

att undvika att bli magsjuk eller dålig. Skolorna har slutat med

grönsaker. Serverar enbart mjölk som dryck. Ett tag fick vi även

äta på engångsbestick och papperstallrikar. För parasiten kunde

ju fastna när man diskade den vanliga plastservicen. PFFF!

Vissa här i stan har inte ens vågat borsta tänderna i vattnet,

trots att man kan spotta ut alla de gram som kommer in i munnen.

Parasiten ger rännskita och magsmärtor.

Jaha. Inte mig. Jag har dagligen druckit 3-4 liter av kranvattnet.

Utan att ha gjort annat än möjligtvis soda streamat det. Och vet

ni vad? JAG HAR DÅ INTE DRABBATS AV NÅGON MAGSJUKA!

Anar att min kropp är immun mot parasiten. För den har ju redan

bevisats cirkulera i avloppena (annars hade jag garanterat påstått

att den inte ens existerade). Men vad jag däremot kan skriva är

att jag tycker att hysterin är överdriven. Att borsta tänderna i lite

"smutsigt" betvivlar jag gör någon skada. Alla mår nog bra av en

gnutta bakterier som sätter fart på kroppen. Den måste ju få något

att arbeta med. Annars blir den ju för bövelen lat och orkar inte

motarbeta kommande -värre- virus. Äh. Jag tänker fortsätta att

dricka skitvattnet. Det är gott. Och perfekt på gymmet då man inte

behöver stå i kö för att fylla flaskan med påfyllning. Moaha!

Jordnötssmör

Jag är besatt. Fullkomligt frälst. Detta livsmedel är nog bland de

bästa i världshistorien. Mmmm! Två burkar gick åt förra veckan.

Denna vecka skall jag försöka att hålla mig till en (halva har dock

redan passerat mitt tarmsystem). Mah, märker att det är många

som inte har testat att äta det ens, troligtvis så är det usa som har

skrämt folk från att äta det. Men... Ni måste pröva! BUMS!

                        min mun  

Jordnötssmör i mitt hjärta!

Full gas

Jo men för all del, kära skola och lärare, ös på med läxor från 

första dagen efter lovet.. Vi elever gillar det extremt. Verkligen. 

Av vilken anledning sitter vi annars där? Vi törstar efter all den

relevanta kunskap som vi tvingas på att lära oss. Synd bara att 

det är sällan som ni klarar av att lära ut på ett pedagogiskt och

intressant sätt. Hela upplägget känns som en strävan efter pina.

Nåväl. Vi kör igång hårt efter lovet iaf. Dagens givna uppgifter:

1 prov om kroppen och biologi i naturkunskap b

1 hemsida skall skapas via css- och htmlkodning

1 muntlig redovisning om georg stiernhielm

1 större inlämningsuppgift i matematik c

1 gruppuppgift och utvecklingspsykologi

1 fördjupningsuppgift om en alternativ medicin

Åh. Verkligen att se fram emot. Än värre är att det kommer

garanterat mer imorgon. Muäää. Nu vill jag försvinna bort..

Mental förberedning

... är precis vad jag sysslar med nu. Inför skolan. Den sista vårterminen

återstår på gymnasiet. Den blir nog hård. Och förbaskat rolig, ifall jag

ger mig själv den tillåtelsen (festa!). Men riktigt hård ändå. Har många

stora ämnen där betyget avgörs nu. Varken vill, vågar eller kan slappna

av. Det gäller bara att bita ihop nu! 6 månader. Sedan dansar jag runt i

stan med ett brett leende och en vit mössa. Som är mer som en keps. Typ.

Som student iaf.

Visserligen med några ämnen som jag under en period valt att skjuta upp.

Men ändå student. På trappan skall jag stå lätt berusad med klasskompisarna.

Åka en pimpat lastbilsflak fyllt med teknikare och spela den högsta musiken.

Om 6 månader. Först krävs det många timmar, DAGAR, av pluggande. Suck.

Som sagt(skrivet), jag förbereder mig. Laddar energi. Lägger i sista växeln!

Lovrutiner

Mina rutiner såhär på lovet är inte att rekommendera.

Visserligen går jag inte direkt lidande, då jag trivs lite

för bra med mina lovvanor för att förändra dem, men

i längden är de knappast bra. Rentutav urusla. Se nedan

lite axplock över hur dåliga beteenden som faller mig 

i smaken då jag får tid och rum för att göra som jag vill

- Dricker ohälsosamt stora mängder med kaffe.

- Stökar ned och tänker att jag har tid att städa. Senare.

- Äter antingen extremt oregelbundet. Eller konstant.

- Är vaken till ca 04:00 om nätterna, för att sedan..

- Sova till lunchtid eller ännu senare (15:00 idag)

- Vilket resulterar i noll dagsljus, och då noll d-vitamin

(ett plus till mig dock som förser mig med fisk dagligen)

- Går runt i mjukiskläder och sminklös (vilket knappast

skapar goda förutsättningar för spontana utflykter som

jag annars fantiserar om att jag skall ägna mina lov till)

- Spenderar på tok för mycket tid framför datorn.

- Faller helt ur eventuella träningsrutiner och upplägg.

- Har ångest över alla borden. Men gör inget åt dem.

Mah. Mer finns att rabbla upp. Men det blir för tragiskt.

Går och borstar tänderna istället. Kaffegaddarna skall

bli gnuggade vita. Kan ju jag få inbilla mig åtminstone.

Kockerska

Jo minsann. Jag kan min konst i köket. Faktiskt!

Inte för att vara kaxig. Men jag är oövervinnerlig.

Hehe.. Åtminstone med tanke på att jag ständigt

vägrar att använda mig av recept. Nej fy sjutton,

min höft är tvärsäker - och ögonmåttet ser gram!

Dagens skapande har varit matbrödsbullar och laxpaj.

SUCCÉ kan hela min familj konstatera. Mindre succé

när de kräver en repris inom kort. Får hoppas att jag

även har någorlunda förmåga att lagra de alldeles för

exemplariska höft- och ögonmåtten  i minnet. Annars

får jag helt enkelt knåpa ihop nya recept nästa gång.

Nåväl. Magen är mätt och jag har bättre saker för

mig än att sitta här och ordbajsa. Bjuder på bilder

från köket och skuttar in i duschen istället. Får väl

lov att önska er en mysig trettondagsafton nu ikväll.

... Mysig trettondagsafton!

Drömmar

Jag har drömmar. Äntligen.

Så många år har jag gått och väntat på någon starkare vilja inom mig.

En vilja att utföra eller uppnå någonting. Någonting som jag känner är

extra viktigt, för mig. Som jag kanske skulle ställa upp att offra andra

saker för - bara för att få slutföra. Haha, vad skulle detta kunna vara?

Ingenting! Har jag tidigare brustit ut. Varken barn, villa eller svensson-

liv har varit tilltalande. Mount everest är kallt och jag tror inte att det

är meningen att man skall kunna bota världens alla sjukdomar. Ser man

till yrken finns det ingenting som jag direkt brinner för.  Politik finner

jag förvisso intressant, men orkar inte engagera mig för att övertyga

de som inte sätter manken till. Resa världen över gör jag gärna. Men

det är ingen konkret dröm som tar mig från destination till destination.

Det är pengarna. Och tristessen av vardagen. Kanske blek hud ibland.

Nä. Jag insåg idag att jag faktiskt har en dröm som driver mig lite extra.

Ingen stor och världsomfattande, tvärtom!


Om jag tänker berätta om vad jag har fått för revolutionerande drömmar nu såhär i slutet? KNAPPAST!
Ni får vänta. Men dela gärna med er av egna drömmar. Om ni nu har några. Gärna dedär lite udda sakerna..

Inledning

För trehundrasjuttiofjärde gången gör jag detta.

Samtidigt som det är för allra första gången. I år.

Vad som skall skilja sig denna gång motför alla andra gånger vet jag inte.

Jag satsar förvisso på att skriva mer personligt och allmänt, utan någon

specifik inriktning på någonting. Detta talar självklart emot vad jag förr

har strävat efter. Jag har velat ha en strikt blogg som håller sig till en

sak, inte spånar ut och skriver om poesi och politik den ena dagen, tar

fotografier den andra och den tredje publicerar -för andra- ointressanta 

listor och tipsar om ICAs kundrabatter. Men nu tänker jag ge det en chans.

Jag kanske faktiskt kan hålla fart i bloggen då.

(Med "hålla fart" menar jag några inlägg i veckan, förvänta inget mer än så)

Mja. Vi får väl se vart det bär vägen.

Mitt namn är Sofie iallafall. I mitten av

Sverige delar jag boende med  båda

föräldrarna. Östersund heter staden.

18 år. Berikad med lycka. Och besvär.

Som alla andra. Fast inte alls. Hm..

Nä, vi får se. Kanske kommer min personlighet fram här så småning om.

Kanske inte. Tag chansen/risken och följ mig om du så vågar. Och ids.